Såhär i tiderna runt första april ska det ju luras hejvilt och ingen går säker. Det får mig att tänka på hur det gick förra året när jag försökte skoja till det lite. Note to self- gör inte det!
Jag skulle hålla en förhandsvisning för en lägenhet med stort renoveringsbehov innan ordinarie visning. De hoppades alla på att köpa lägenheten för att kunna piffa upp den efter sina egna önskemål. Lägenheten i sig hade fantastiska möjligheter, så jag förstod varför intresset var så starkt. Jag kom på att lägenhetsvisningen skedde på första april, och tänkte att några harmlösa skämt om lägenheten kunde falla väl på plats.
Nåväl, intressenterna kom i snabb takt efter varandra och visningen kunde börja. Min skojfriska sida tog över och jag började presentera den slitna 4:an som ett mindre palats.
Alla kunde se att det var stora märken på väggarna efter gamla tavlor, slitna märken på golven och plastmatta i badrummet. Jag klev därför runt och började beskriva ”marmorgolvet” i badrummet, de ”nyslipade” golven i vardagsrummet och väggarnas
”uppfriskande” fräschhet. De flesta fnissade lite och verkade tycka att jag faktiskt var lite rolig. Då tog jag ju såklart i ännu mer, och började bre ut mina inlägg ännu mer. Det var en man jag inte hade fått med på tåget, som klev runt i solglasögon, kände på alla väggar och såg lite smått uttråkad ut.
Jag trodde att det var någon kändis man hade missat, säkert från någon dokusåpa, och tyckte väl att han minsann hade kunnat bjuda på ett leende som bevis på uppskattning över mina skojiga skämt. Jaja, alla har ju inte samma humor som en själv tydligen. Vilket min familj brukar påminna mig om…
I vilket fall som helst, efter visningen gick intressenterna åt sitt håll, och jag hade tänkt att stänga igen visningen. Fnissandes för mig själv gick jag runt och släckte lampor när jag insåg att den tråkiga kändisen var kvar!
Honom hade jag missat. Han stod där och bjöd en enorm summa rakt upp och ner, men sa att han ville sova på saken. Vi skiljdes åt för dagen och bestämde att vi skulle höras morgonen efter för att skriva på kontraktet. Han ville tydligen bara dubbelkolla något i prospektet med en vän. Hur som helst, jag trallade hemåt och visslade för mig själv glad som en lärka. Vilken kanondag!
Trodde jag… jag hade min telefon på ljudlös i fickan, vilket jag märkte när jag kommit hem och insåg att jag hade 16 missade samtal, flera sms och inspelade röstmeddelanden. Vad kunde det röra sig om?!
Efter att börja kolla på smsen insåg jag snabbt som ögat vad felet var. Och klumpen i magen kom som ett brev på posten. Mannen i glasögon som inte uppskattade mina skämt, kände på väggarna och hade glasögon inomhus visade sig inte alls vara en kändis med hybris. Han var nästan blind!!!
Han hade helt enkelt inte sett vad jag beskrev som en extremt lyxigt inredd våning men som i själva verket var en mycket nedgången sliten lägenhet. Han hade gått för mina ord och inte sett något själv. Han ville visa prospektet för en vän som var arkitekt, som snabbt hade berättat vad felet var. Därav mängderna av samtal, sms och meddelanden från vännen som var rasande.
Hur skulle jag ta mig ur detta? Mina knappa försök till dåliga aprilskämt kunde kosta mig både jobb och rykte som mäklare. Ångesten var mycket påtaglig i detta läget.
Hur det gick?
Jo du, snabbt blev jag varse att det inte bara var jag som hade bestämt mig för att luras denna dag. Den nästan blinde mannen var förvisso nästan blind, men mina överdrivna förklaringar hade fått honom att förstå mina skämt. Att han dessutom har kvar lite av sin syn, gjorde att han snabbt insåg vad jag försökte mig på, och att jag inte hade uppfattat honom som blind.
Där och då hade han bestämt sig för att dra en rövare och låsas som om han hade blivit förd bakom ljuset. Tur för mig så ville han verkligen ha lägenheten för det pris han sagt, och han var helt med på noterna. Inget kom ut till någon annan, och vi höll det för oss själva.
Vi kan säga såhär, oj vad jag förtjänade det där. Jag lärde mig där och då att aldrig ta humor för given, för det kan ju slå riktigt fel. Men nu blev det ju bra till slut!
Foto: Ben Churchill, https://www.flickr.com/photos/radiotrippictures/
