Champagne, praliner och Hollywoodkändisar

Jag hade fått det prestigefulla uppdraget att sälja en otroligt välskött, vacker och mycket representativ sekelskifteslägenhet med 3 rum i högt ljust läge på Tjärhovsgatan, som är en riktigt fin och lugn del av Södermalm i Stockholm. Där är det nära till de bästa matbutikerna och och restaurangerna på Södermalm så det är  ”mitt i smeten”. Stort vackert sällskapsrum i främre delen, två rymliga lugna sovrum i inre del mot den gröna gården. Ett nyrenoverat badrum i carrarramarmor, bastu. två vackra kakelugnar och stor härlig balkong. Småbarnsfamiljen som bodde där hade fått tillökning och behövde en större lägenhet.

Så vi fixade allt som brukar göras inför en visning. Det är många som vill köpa denna fantastiska lägenhet. Budgivningen kom igång med riktigt bra bud, men då ringer min telefon. Det var en ny spekulant, och det var inte vem som helst! Det var assistenten till vår just nu starkast lysande Hollywoodstjärna på den svenska himlen.

Nåväl, assistenten hade nosat upp den fina lägenheten som jag skulle sälja, eftersom stjärnan letade efter en nätt liten övernattningslya för de få tillfällen hon var i Sverige. Tydligen hade hon blivit förälskad i samma sekund som hon såg bilderna på lägenheten och ville nu se den live för ett snabbt avslut i affären. Trots att vi hade kunnat avsluta affären ville säljarna absolut ge stjärnan chansen. Det var ju supercoolt att en stjärna ska komma köpa deras hem. Det innebär ju i princip att deras vanliga lägenhet i princip är ett hem passade en kunglighet! Både vänner och kollegor skulle bli vansinnigt imponerade. Ja till och med på förskolan får de veta att stjärna ska komma hem till dem och förmodligen, ja i princip helt säkert, köpa den.

Stärnan ville inte vara ett ”spektakel” på en allmän visning utan ville ha en privatvisning. Det är faktiskt inte så ovanligt utan det gick jag med på. Nästa krav var lite svårare. Stjärnan hade fått en stor roll i något slags drömfilm, så se lägenheten kunde hon bara göra på väldigt tidiga morgnar eller väldigt sena kvällar. För säljarna, en småbarnsfamilj var ju det inte optimalt.
Tillsammans med assistenten bestämde jag därför att vi skulle ses 5 på morgonen på tisdagen. En rätt så obekväm tid, så säljarna hyrde bil och åkte och hälsade på släktingar i Enköping den natten. Klockan blev fem, och fem över fem. Då ringer assistenten, efter att jag nästan hunnit somna i köksstolen i den fina lägenheten. Hon meddelar vänligt och sömnigt att stjärnan tyvärr var alldeles för trött från gårdagens inspelning och inte hade möjlighet att komma den morgonen. Jag valde i det ögonblicket att inte dela med mig av mina smått irriterade tankar. Vi bokade istället om till torsdagsskvällen klockan 23.30, stjärnan kunde inte någon annan tid.

Då var det bara att hälla ut den nyöppnade obscent dyra champagneflaskan, packa ihop chokladpralinerna som handgjorts i Paris (de gjorde succe på kontoret) och kasta liljorna som beställts enkom för detta tillfälle. Assistenten hade vänligt nog hintat ganska odiskret att chansen att stjärnan köper lägenheten blir bra mycket större med de nyss nämnda detaljerna. När jag hade ifrågasatt om stjärnan verkligen ville ha champagne kl 05:00 så fick jag veta att hon ”gick på Los Angeles-tid så det var inget problem”.

Dagen för visningen kom och jag förberedde samma lyxiga upplägg för stjärnan. Säljarna var på väg till Enköping och jag var redo med champagnen. Klockan 23.30 kom och gick, 23.45 kom och äntligen ringde det på dörren. Döm min förvåning när det inte står någon stjärna där, utan en helt vanlig tjej i 25årsåldern. Hon marscherade in i våningen och berättade att stjärnan tyvärr fått förhinder och inte kunde komma. Istället skulle hon inspektera lägenheten inför stjärnans besök. ”För att se om det är värt det.”

Fortfarande lite chockad hällde jag istället upp ett glas obscent dyr champagne till henne, som hon halsade och bad om ett till. En något bisarr visning inleddes där, med en ganska snart salongsberusad assistent som knaprade chokladpraliner och halsade glas efter glas. Två timmar och två flaskor (jag köpte halvflaskor med förhoppningen att inte båda skulle gå åt) senare, lämnade assistenten lägenheten i en ubertaxi på väg till Stureplan med ett löfte om att stjärnan bara ”skulle äääälska” lägenheten. Jag spenderade resten av fredagskvällen i lägenheten för att städa upp efter assistentens lilla hemmafest innan jag kom i säng hemma vid 04:00.

Efter visningen försöker jag ringa tillbaka till assistenten, som svarar alltmer undvikande och slutar till slut helt att svara när jag ringer. Stjärnan själv försökte jag få tag på, men det var som en återvändsgränd. Trots flera meddelanden så ringer ingen tillbaka. Familjen som sålde lägenheten ligger på och undrar hur det går med stjärnans besök, när kommer hon? De hade ju förstås berättat för alla de känner och flera därtill att de minsann skulle få denna stjärna på besök som spekulant. De måste ju ha något att svara på folks frågor om när kontraktet skulle skrivas på. För att inte tala om barnen som bubblar av nyfikenhet och gärna vill ha sina beställda autografer.

Hur det gick?
Den spekulant som gett det bästa budet ger till slut upp och köper en annan lägenhet eftersom familjen insisterar på att vänta ”bara lite till” på stjärnan. Då inser de att ska det bli någon affär kan vi inte vänta mycket längre. Köparen som lagt näst bästa bud får slå till på lägenheten. Säljarna är förstås lite missnöjda med att stjärnan inte kom, men 5,9 miljoner i handen är bättre än en stjärna i farstun.

Misstanken som började växa hos mig efter assistentens hemmafest, att det kanske inte alls fanns någon stjärna inblandad, höll jag för mig själv…