Som mäklare blir man alltid en gnutta nervös inför högtiderna, även inför Halloween. Det finns ju de som tar det här med att pynta sitt hem lite långt. Eller vad sägs om att överdekorera så mycket att de potentiella köparna faktiskt inte ens ser konturerna av lägenheten för alla julgranar, stjärnor, och nötskålar som står överallt? Sådana säljare finns överallt, och nu när Halloween har gjort ett stående inslag i vår högtidskalender så har jag märkt med året att även denna helg börjar innebära mer och mer pynt.
Detta försökte jag berätta på ett snyggt sätt för säljarna av den vackra sekelskiftesvåning som jag fått äran att förmedla. Inga problem, lovade de, de tyckte mest detta med högtider var tramsigt. Påsken och julen går an, men resten kan man faktiskt skippa, var det äldre parets bestämda mening. De deklarerade stolt hur de alltid vägrade att ge barnen som ringde på dörren godis, och istället erbjöd tuggummin och en kortare föreläsning om sockrets effekt, till de små rackarna över Halloween. Idel sura miner från småttingarna lät det som…
Nåväl, åter till den vackra våningen. Det var en underbar våning som faktiskt var en av de finare jag förmedlat. Nervös var därför bara förnamnet när jag skulle erbjuda en förhandsvisning, mitt i Halloweentider, åt tre par.
När jag kom till lägenheten för att fixa iordning innan visningen drog jag en lättnadens suck när jag såg att paret hade hållit sitt ord- det fanns inte ett enda skelett, en enda pumpa eller spindelväv av plast på något bord. Våningen såg precis så ståndsmässig ut som den borde.
Alla par kom i ganska tät följd, och jag började visningen. Det tar ett tag med sex rum, och efter rundvandringen fastnade jag i ett av badrummen med ett par, och besvarade tålmodigt frågor om rör och stammar. Jag hörde svagt i periferin att det knackade på dörren, och att ett barn frågade den skräckfyllda frågan: ”Bus eller godis?”. En av kvinnorna hade öppnat dörren, i tron om att det var ett till par som skulle komma på visningen. Hon började prata med barnen om hur deras Halloween och godisinsamling gick.
Barnen öppnade snabbt upp sig om att när man knackade på denna dörr fick man minsann inget godis. Under pojkens monolog hade fler barn samlats, och nu stod det säkert tio barn utklädda till den ena fantasifulla figuren efter den andra. Kvinnan i dörren började se lite obekväm ut, och vände sig mot sin man som för att be om hjälp med barnen.
Som på en given signal pilade alla ungarna in i lägenheten och började skrika ”ni har inget godis så nu blir det bus”. Det fullkomligt kryllade av Spidermen, Zorros, Pokémons och zoombies. Välutrustade med bushjälpmedel (var hade de gömt allt?!), började de rulla ut toapapper överallt, blåsa ut konfetti och spraya fejkat spindelnät och härja. Visningsgästerna såg så chockade ut att jag blev rädd att någon skulle få en hjärtattack, och jag själv var nog inte bättre.
Vad försiggick egentligen?
Jag kom snabbt tillbaka till verkligheten och började samla in barn efter barn genom att hota med att ta deras godis och ringa deras föräldrar. Nu stod alla 10 framför mig, de som nyss verkade vara 100, och skämdes. Jag skulle precis börja skälla när pojken som hade hållit sin monolog började fnissa. Fnisset spred sig som en löpeld och plötsligt ljöd skrattet högt i den vackra våningen och fick den plötsligt att verka mer hemtrevlig än någonsin- trots allt barnen hade hunnit stöka ner.
Mitt i allt dyker säljarna upp och skrattar mer än alla barnen tillsammans. Jag begrep ingenting. De potentiella köparna verkade inte tro sina ögon och försvann snabbt iväg, alla utom ett par. De skrattade lika mycket som barnen.
Oförstående stod jag där och gapade, jag fattade ingenting. Men till slut tog fnissandet omkring mig över, och även jag brast ut i skratt.
Det visade sig att det säljande paret visst var Halloween-entusiaster, de älskade högtiderna! Allt innan hade varit ett spel för att lura mig att tro dem. Anledningen var faktiskt väldigt fin. Det äldre paret, vars egna barn var utflugna för länge sedan, fungerade som extra mor- och farföräldrar till alla barnen i huset. Nu när de skulle sälja, så ville de helst sälja våningen till ett härligt par med barnasinnet kvar- för det behövdes i huset!
Så hela visningen hade varit ett test för att se vilket par som passade bäst för barnen, inte vilket köpare som langade fram mest pengar som i andra fall.
Det enda paret som var kvar på visningen hade båda tårar i ögonen. De kände igen sig på pricken när säljarna beskrev vem de ville ha i sitt gamla hem, men de hade inte möjlighet att betala den önskade summan.
Då var det kört, trodde jag..
Men tji fick jag! Säljarna sålde sin våning till det barnaälskande paret till ett (i mitt tycke, alldeles för låg peng). Men glädjen och busen under kvällen gjorde att jag förstod varför. Kanske är pengarna inte allt?
