Ja, ibland kan ju livet ta oväntade turer, så även på mina visningar. Det hände något mycket märkligt och rätt så häftigt när jag skulle sälja en vacker sekelskiftesvåning i underbara kvarter på Kungsholmen i centrala Stockholm.

Våningen var en fyrarummare, varsamt och respektfullt renoverad efter sin tidsepok, härlig terrass med eftermiddags- och kvällssol och härlig utsikt. Det som var häftigt med lägenheten var att den hade ägts av samma familj i alla år, ända sedan huset byggdes 1880, men sålts i början på 2000-talet till en utomstående person. Ryktet sa att familjen kommit på obestånd. Tråkigt när den hade funnits i samma familj så länge.

Hur som helst, jag hade fått några samtal inför visningen, intresset var stort och det var speciellt en spekulant som hörde av sig flera gånger och hade många detaljfrågor. Dock fick jag intrycket av att hon tyckte att priset var för högt, men intresset stort. Surt, men så är det. Speciellt på dagens bostadsmarknad när vi kan sälja skrubbliknande lägenheter för miljonbelopp… Nåja, åter till visningen!

Det började, och allt gick fint. Jag fick ett gott intryck av flera spekulanter som skrev upp sig och det var bara någon kvart kvar, när det kom ett ungt par. Genast fick jag en känsla av att det var något speciellt med dem, och jag klev fram för att hälsa. Då kände jag igen kvinnans röst, det var hon som hade hört av sig flera gånger med frågor om försäljningen och lägenheten. Hon och hennes man gick långsamt runt i våningen och hon såg närmast fascinerad och samtidigt nervös ut.

Paret ställde sig nära varandra vid ett fönster, och det såg ut som om de stod och viskade. Jag vet bättre än att störa, så jag plockade lite med mina papper och tog hand om de resterande spekulanterna.

 

Plötsligt började kvinnan storgråta, och hon sjönk ner på knä. Det var som om benen inte bar henne, och mannen försökte få henne att stå upp, samtidigt som han inte kunde sluta skratta. Situationen såg så bisarr ut att det tog en bra stund innan jag kunde förmå mig att fråga vad som stod på, samtidigt som de andra spekulanterna skrämt och raskt kilade därifrån.

Det paret berättade var bland det konstigaste jag har hört.

Det visade sig, efter att hon lugnade ner sig efter mycket om och med, att det var hennes familj som hade bott och ägt våningen i alla år. Det var generationer av hennes familj som hade gått på golven och hon själv hade tillbringat sina första år i livet där, tills hennes far förlorade det mesta i it-bubblan och tvingades sälja våningen.

Kvinnan hade i alla fall varit på besök hos sin gammelfarmor som är gammal och sjuk, och det enda hennes gamla släktning ville var att våningen skulle återbördas till familjen. Då slumpade det sig att våningen veckan efter det lades ut till försäljning. Den unga kvinnan bestämde sig för att berätta det för sin gammelfarmor, som hade skjutit ett skrin med gamla juveler i, åt kvinnan. Hon hade bett henne att sälja smyckena och använda pengarna för att buda på lägenheten.

Kvinnan hade inte hjärta att berätta för sin gammelfarmor hur prisläget såg ut i dagens Stockholm, utan lovade att göra sitt bästa för att köpa tillbaka lägenheten. Tyvärr räckte inte pengarna långt. Hon behövde mer.

Hon hade då gått och köpt lotter i tobaksbutiken på hörnet, och bett sin gammelfarmor att kyssa lotterna och hålla tummarna. Kvinnan hade då kommit till visningen, men lotterna i handen, och hoppats på att hennes gammelfarmors välsignelse och sista önskan skulle gå i uppfyllelse.

Och tro på F*N, det gjorde den! Kvinnan stod på visningen och skrapade fram högsta vinsten vilket gott och väl skulle räcka för att köpa tillbaka lägenheten till familjen. Hon hade till och med skrapat fram en så stor summa att hon kunde köpa tillbaka gammelfarmors juveler och ge tillbaka dem.

Jag kan lova er en sak, jag är inte vidskeplig, men där och då trodde jag på mirakel.

Nu ska kvinnan och hennes man flytta in i våningen, tillsammans med kvinnans gammelfarmor. Snacka om Karma! En sådan försäljning tar det nog ett tag innan jag får till igen..

 

 

Foto: Chris Winters

Valborgshelgen, ack vilka minnen det framkallar. Den så blyga grönskan som smyger fram med löften om en prunkande vår, och ungdomarnas hoppfulla leenden inför den annalkande långhelgen med festligheter i dagarna tre…

Nåväl, jag kan inte låta bli att tänka på en kollega och en valborgshelg i den vackra studentstaden Lund. Hon var en relativt nybakad mäklare när hon fick en underbar lägenhet att förmedla. Det visade sig bli en speciell upplevelse och en många gånger återberättad historia. Jag tänkte ge mig på att berätta den för er!

Hon skulle alltså sälja en lägenhet som säljarna använde bara lägenheten som övernattningslägenhet de få gånger de var i Sverige, och hon fick mandat att sköta allt med försäljningen helt själv. Den låg fantastiskt till, precis bredvid Stadsparken i Lund. Närhet till grönområden- check, tänkte hon. Det var en vacker fyrarummare med stora och härliga utrymmen, smakfullt renoverad. Inga problem att sälja till en yngre liten familj eller ett äldre par, tänkte hon.

Visningen var planerad och lägenheten fixad. Det slog henne först dagen innan visningen att själva visningsdagen var planerad till valborgsmässoafton. I en studentstad. Bredvid stadsparken där det samlas tusentals och åter tusentals berusade studenter varje år. Aj, aj, aj…

Nåväl, inget att göra åt saken. Med tanke på summan och stilen på lägenheten misstänkte hon att de potentiella köparna inte skulle börja dagen med en champagnefrukost i Stadsparken, så det var nog inga problem med att få dit spekulanter. Nöjd med sitt resonemang gick hon och la sig, taggad för visningsdagen.

När hon kom till lägenheten på visningsdagen så visade det sig att hennes värsta farhågor hade besannats. Det var fest i hela staden, med ett epicentrum 100 meter från lägenheten. Det var ju dessutom fest i hela bostadshuset och på hela den gemensamma innergården. Herregud, det var som om varenda kotte i Sverige var just där på just den dagen.

Det fanns inget annat att göra än att förbereda för visningen. Hon hade knappt hunnit sätta upp skylten om visning på gatan förens det kom imponerat berusade studenter (för den så tidiga timmen) och låtsades vara spekulanter för att kunna låna toaletten. Men den lätta gick inte, så hon fick mota ut student efter student, samtidigt som hon välkomnade ”riktiga” spekulanter.

Vissa rynkade på näsan när de märkte av hur nära det var till parken och studenterna, andra när de såg festen på innergården och hörde ljudet av dem i huset. Barnfamiljerna flydde hals över huvud när någon råkade tappa en flaska vin från balkongen över, rakt ner på gräsmattan. Må så vara att valborg är ett extremfall, även i Lund, men många spekulanter avskräcktes av blotta tanken på att ha studenter som vill festa sex av veckas sju dagar året om, som grannar.

Det var dömt att misslyckas, och min vän hade precis tänkt att avsluta visningen i förtid när det kom ett sista par. Det var ett äldre par på omkring 70, som kom traskandes, och tog sin tid. De såg mer roade ut än oroade när jag satte stopp för en grupp ungdomar som skulle in och ”bara tjiiiika lite på lyan schom de abscolut var schpekulanter till”. Ännu mer roade såg de ut studenter på balkongen bredvid försökte locka över dem dit på festen med en ljummen starköl.

De tackade för titten och gick hemåt. Min vän var helt förstörd, hon skulle misslyckas sälja en lägenhet som ansågs vara omöjlig att inte sälja. Där och då bestämde hon sig för byta yrke.

Vad som hände? Ja, tro Pelle det att det sista paret- de som var runt 70- fullkomligt älskade draget! De ville ha fart och fläkt omkring sig, och njöt av fulla muggar av att vara omgivna av studenter. Ryktet går att flera av grannarna bjuds hem på söndagsmiddag regelbundet. Brist på hörsel kan vara en bra sak när man ska bo dörr i dörr med studenterna, speciellt på valborg!

Och ja, min kollega bytte ju inte jobb. Hon är fortfarande mäklare i Lund, men nuförtiden planerar hon sina visningar lite bättre.

 

Foto: Karl Baron, Flickr