Vintern har varit väldigt märklig vädermässigt måste jag säga, snö och tio minusgrader ena dagen och sol och sju plusgrader den andra. Inte lätt att klä sig och inte lätt att hantera det något oberäkneliga underlaget som ibland kommer med vinterns nycker. Så var det den där vinterdagen då jag skulle ha visning av en lägenhet i ett väldigt attraktivt område i centrala Stockholm.
Lägenheten, som låg i ett gårdshus, var mycket smakfullt renoverad och inredd. Lätt som en plätt att sälja och budgivningen skulle nog bli aggressiv, siade jag. Ganska många kom på den första visningen på söndagen. Budgivningen startade redan på kvällen, i takt med att regnet utomhus ökade i styrka. Riktigt trist, och jag hoppades att det inte skulle påverka potentiella köpares lust att komma på visningen på måndagskvällen.
Måndagen började fint med sol och några minusgrader och jag var glad som en lärka. Vid lunchtid växlade det, och det började regna. Någon timme senare sjönk temperaturen igen ner till flera minusgrader mycket fort. Jag tänkte inte mer på det, utan arbetade vidare för att sedan avrunda dagen genom att ge mig iväg till visningen. Iförd mina vinterkängor med rejäla sulor märkte jag inte av något konstigt, utan jag gick och visslade nöjt på väg till visningen, glad över att regnet hade slutat igen.
Snabbt gjorde jag iordning i lägenheten, bytte till lågskor och förberedde det sista inför visningen. Mycket förvånad blev jag, när jag märkte att ingen kom. Folk brukar komma i tid, och vissa hänger på låset för att se lägenheten först av alla. Tio minuter efter att visningen skulle ha börjat, bestämde jag mig för att gå ner till innergården för att se om porten hade stängts och de stod utanför och väntade.
Jag kom ner på sista trappsteget och när jag öppnade porten, såg jag flera människor i en lång rad utanför porten, på innergården. Jag förstod inte riktigt vad de gjorde, så jag öppnade dörren och klev ut. Och PANG sa det: vilken jäkla vurpa jag gjorde!! Jag hade helt glömt att jag hade mina lågskor på mig, och inte mina vinterkängor som klarar alla underlag. Tack vare dem hade jag helt missat att dagens konstiga väder hade glaserat gator, trottoarer och innergårdar med ett tunt lager vansinnigt hal is!
Så där satt jag, på rumpan med en ömmande svanskota, och såg sju personer stå och gapskratta framför mig. Kvinnan längst fram förklarade sakligt (och småfnissandes) att innergården lutade i uppförsbacke vilket inte brukar vara något problem. Men eftersom det inte var sandat och alla hade valt skor för sol och plusgrader, så kunde ingen av dem ta sig över innergården. De hade glidit tillbaka varje gång de försökt. Snacka om Bambi på hal is. När jag kom utsnubblandes, så hade de försökt bilda en lång kedja för att hjälpa varandra in. Jag kom upp på fötter igen efter en stund och tillsammans med de potentiella köparna så bildade vi den där kedjan, och hjälpte varandra in till visningen. Snacka om ice-breaker!
Hur som helst, när vi väl hade tagit oss upp i lägenheten så gick visningen mycket bra, trots min ömmande svanskota och min snöpliga introduktion. När de skulle ta sig hem igen, var det bara att glida utför på innergården, smidigt som bara den.
Vad som hände sen? Jo, det blev mycket riktigt en aggressiv budgivning. Vinnare blev kvinnan som tog initiativet till kedjan. Hon blev så förtjust i området, och hann ju med att inspektera innergården noggrant under tiden där, så sommarens grillpartyn är redan planerade. Och ja, jag har en stående inbjudan!
Foto: Vitaliy Kolesov (www.flickr.com/photos/vitaliy_kolesov/). Personen på bilden har inget med artikeln att göra
