Ja, det är ju långt ifrån alla affärer där det händer något spektakulärt och intressant. Oftast lunkar visning och försäljning på i stilla mak, förvisso får man upp pulsen när budgivningarna går igång, men det lägger sig snart. Därför är det lite extra krydda i vardagen när det händer något speciellt. Och det gjorde det häromsistens.
Jag blev kontaktad av en vänlig kille som ville att jag skulle komma och värdera hans bostadsrätt. Det var en fyra i ett mycket attraktivt område i Stockholms innerstad, så jag nappade naturligtvis direkt. När vi började diskutera lite närmre, verkade det som om mannen hade lite bekymmer med sekretess och så vidare, för han var väldigt noga med att ingen fick veta att jag skulle värdera lägenheten. Gott så, tänkte jag. Det får vara hans ensak.
Efter mycket om och med hade vi bestämt oss för en tid, en torsdag klockan halv tio på förmiddagen. Jag var tvungen att komma prick, men portkod ville han inte ge mig. Jag skulle ringa när jag var utanför porten så skulle han släppa in mig.
Dagen innan ringer jag min nyvunna klient för att bekräfta vår tid dagen efter, utan att få svar. Han svarar men lägger på mitt i min mening. Jag försöker ringa igen utan att få svar, så då skriver jag ett sms. ”Vi ses 9.30 imorgon utanför Din port. Det blir nog ett givande möte”. Inget svar.
Nåväl, trots det något märkliga bemötandet går jag till utsatt möte, och ringer när jag är utanför porten. Jag blir insläppt och mannen välkomnar mig in i en förtjusande lägenhet. Jag inser snabbt att han inte lever där ensam, och börjar fråga om hans fru som jag ser på vissa av bilderna. Han skruvar obekvämt på sig och verkar vilja snabba på processen. Vi börjar gå runt i lägenheten och jag mäter och funderar och inspekterar.
Efter bara några få minuter slås dörren upp med ett brak och in stormar en vansinnigt arg ung kvinna med högrött ansikte. Ilskan går nästan att ta på när hon skriker efter sin man att han är en ynkrygg. När hon ser mig stannar hon tvärt och all färg försvinner från ansiktet. Samtidigt som jag räcker fram handen för att presentera mig, börjar hennes man att förklara att det inte är som hon tror. Jag blir föga förvånande ganska förvirrad själv och ber vänligt men bestämt det stormande paret att förklara vad som försiggår här.
Det visar sig att jag har hamnat mitt uppe i ett stormande relationsbråk. Mannen som anlitade mig från början ville skiljas från sin fru, utan att hon hade någon aning om det. Han ville värdera deras gemensamma lägenhet för att planera skilsmässan så fördelaktigt som möjligt för sin egen skull. Kvinnan i sin tur misstänkte att mannen hade en affär vid sidan av, baserat på mitt tidigare sms och avbrutna telefonsamtal till hennes man.
När polletten trillar ner hos kvinnan ser hon först ut som om hon vill börja gråta, och jag gör en ansats till att trösta henne. Humöret visade sig dock växla ögonblickligen, eftersom den högröda färgen i ansiktet återvänder kvickt. Hon väser fram mellan tänderna att jag bör lämna dem ensamma med en gång – en uppmaning jag inte behöver höra två gånger. Snabbt kilar jag ut ur lägenheten.
Jag hör bakom mig att jag inte ens hinner till hallen innan kvinnan har tagit upp flera vaser eller andra krossbara föremål och börjat kasta efter sin ”ynkryggade” man. Lätt chockat återgår jag till jobbet och stryker lägenheten från min försäljningslista.
Hur det gick för dem? Döm min förvåning när jag får ett telefonsamtal från kvinnan i fråga två månader efter händelsen. De har minsann blivit sams och är kärare än någonsin. Det visade sig i att de nu väntar barn, och ville byta upp sig till en större lägenhet. Kunde jag tänkas hjälpa till i bytet? Naturligtvis, sa jag, på villkoret att båda två kom på värderingen och att inga vaser kastas!
