Ja, januari innebär ju kick off för många arbetsplatser. Så även för den byrån jag jobbade på för några år sedan, på tiden när folk inte brydde sig om hur mycket alkohol ett företag serverade åt sina anställda..
Ja ni hör ju. Vi var alltså 34 personer som jobbade där, och alla var totala säljande vinnarskallar. Bara det kan vara en farlig kombination. Hur som helst, det var kring lucia som julfesten nalkades. Alla var väldigt exalterade, det hade varit en tuff start på hösten men det hade varit som om en propp släppte vid oktober och alla hade jobbat många övertidstimmar varje dag. Vi var överarbetade och samtidigt fyllda av positiva känslor i och med alla lyckade affärer vi gjort. Stämningen var alltså på topp!
Vi befann oss i en superfin lokal, lite som känslan av en gammal slottssal med vackert tak, gamla ornament och tunga draperier. Baren låg i ett hörn av lokalen, och de dukade borden i ett annat. Vi fastnade såklart i baren, som var gratis hela kvällen. Det blev några glas, ganska många faktiskt, och efter en och en halv timme hade vi arbetat upp en ganska ordentlig salongsberusning.
Då plingar högsta hönset i glaset, och hälsar oss alla välkomna och ber oss att äta några extra snittar (som inte kittlade smaklökarna för fem öre…). Det är nämligen så att ett kommunikationsfel innebär att maten var försenad. I TVÅ timmar till… Han såg lite olycklig ut över detta, men vi andra hurrade glatt när det konstaterades att baren ändå var öppen och fri fortsättningsvis.
Ja, det de flesta förstår var detta slutade. Själv väljer jag ett konkret ord för att förklara vad som blev av det: fylleslag.
På något konstigt sätt så blev jag inte lika påverkad som alla andra, och jag kunde på något underligt sätt delta i festen samtidigt som jag såg hur folk betedde sig. Mycket märkligt faktiskt. Förutom slagsmål som ägde rum i toalettkön, såg man även en och annan hand befinna sig på ställen som respektive inte hade uppskattat, och språk grövre än fängelseslang.
Vid niotiden på kvällen kom äntligen maten. Då hade vi stått och halsat i baren sedan fem på eftermiddagen, och fler än tio hade redan blivit hemskickade av välvilliga (om än nästan lika berusade) kollegor.
Då kommer samtalet ingen mäklare i det tillståndet vill ha. Min assistent ringer, hon var hemma och var sjuk och kunde inte vara med på festen, och berättar att jag har en affär som måste skrivas under ikväll för annars blir det inget. Jag försöker svara så stabilt jag kan att jag självklart ska ordna det, men då hör hon i vilket stadie jag är. Hon ber mig gå in på toaletten, spola kallt vatten i ansiktet, och svepa två glas vatten. Jag slirar iväg och gör som hon säger.
Tjugo minuter senare väcker hon mig på toaletten där jag har slumrat till och sträcker fram en tandborste med enormt mycket tandkräm på. Den tar jag snällt emot och börjar borsta. Sen ska håret kammas, skjorta bytas och parfym sprutas på. Efter det deklarerar hon mig redo.
Vi tar en taxi till kontoret, där hon hostandes hjälper mig att fixa fram kontrakten och ge mig en stor kopp kaffe.
Säljaren till den enormt fina lägenheten jag fått äran att sälja kommer, och tittar lite märkligt på mig men rycker sen på axlarna. Han har nog också tagit sig en stänkare eller två och gått till jobbet igen någon gång, tänker jag för mig själv.
Köparen kommer, och vi kan börja. Där kommer jag in i någon persona, och sköter allt galant. Pappren skrivs på, vi skakar hand, och de lämnar kontoret.
Då faller både jag och min assistent ner på varsin stol, jag tillnyktrad med en begynnande bakfylla, och hon med hosta och rinnande näsa. Vilket gäng. Men trots våra tillkortakommanden så genomförde vi vår då största affär någonsin.
Det beslutade vi oss för att fira, genom att gå hem till våra respektive och ta en lång och god natts sömn.Gissa om vi mådde bäst på jobbet dagen efter… Av dem som dök upp!
Foto: Flickr/Sam Howzit
