Så lackar det mot jul än en gång, men innan sköna december tvingas vi alla ta oss igenom november. Som är allt annat än skön. Grått, blött, eländigt. För att inte tala om alla sjukdomar som sprids som löss, och som man alltid lyckas smittas av när det passar som minst. Typ som förra året för mig..
Den var precis som november i år har varit, grått och trist och mörkt. Få ljuspunkter, förutom den då blomstrande bostadsmarknaden. Den kunde jag minsann glädjas åt! Och det gjorde jag till fullo i den lägenhet jag precis skulle sälja, en urläcker fyra-rummare i ett mäktigt tegelhus i Stockholms innerstad. En våning med karaktär och pondus, och den skulle sticka iväg som bara den, kände jag på mig.
Jag förberedde mig duktigt inför visningen, läste på och gick och la mig i god tid dagen innan för att se pigg och fräsch ut. Jag vaknade, tog en morgonpromenad och köpte med mig en kaffe från caféet nere på gatan för att ha till frukosten. Men det illamående jag hade vaknat med tilltog allt mer, och jag blev mer och mer nervös. Var det mina nerver som spelade mig ett spratt, eller mådde jag illa på riktigt?
Det visade sig när jag kom till lägenheten jag skulle visa, att jag minsann mådde illa på riktigt. Jag var tvungen att rusa upp i lägenheten och låna toaletten, för det hade blivit rejält med fart i magen. Efter att ha tillbringat lite tid där, försökte jag ta mig samman. Jag skvätte kallvatten i ansiktet för att dämpa kallsvettningarna, och harklade mig gång på gång. Det var dags att öppna porten och dörren för visningen.
Utanför väntade redan folk, omkring 10 personer från start. Jag hälsade dem välkomna och alla tittade på mig som om de hade sett ett spöke. Jag fick se en glimt av mig själv i en spegel över eldstaden och såg det som mötte dem. Jag var absolut helt grå i ansiktet med svettpärlor i pannan. På bröstet hade kallsvettningarna börjat bryta igenom skjortan och jag kände att illamåendet tog fart.
Jag ursäktade mig med en svag röst och rusade in på toaletten, där det stod ett äldre par och diskuterade kakelvalet. Jag var tvungen att skrika att de skulle gå ut därifrån, och för goda kvarten framöver var toaletten min bästa vän och värsta fiende när jag stod på knä och fick ur mig allt maginnehåll. Kaskad, tror jag att rätt benämning är. Speciellt tyst var jag inte heller…
Så fort jag var färdig, insåg jag vad som hade hänt och vad det hade för konsekvenser. Jag hade rent konkret spytt bort en magisk våning. Vad skulle jag säga till säljaren? Och till spekulanterna, om det var några kvar?
Jag vågade öppna dörren, efter att ha tvättat händerna omsorgsfullt, och möttes av att nästan alla var kvar. Damen i det äldre paret stod med ett glas vatten som hon hade hämtat från köket. Jag avvisade det och sa att jag inte ville smitta henne med magsjuka, men det fnös hon bara bort. Det visade sig att hon visst var immun, enligt henne, mot magsjuka. Jag tog tacksamt emot glaset, drack lite med en darrande hand och började be om ursäkt.
Ingen ville höra om någon ursäkt inte, utan en yngre kille började istället att skicka runt handsprit som alla fick ta av. Tvätta händerna hade de gjort när de hörde mig inne på toaletten, berättade någon. Det var bara ett par som hade i princip sprungit därifrån när jag satte igång symfonin på toaletten, och tydligen hade de småbarn hemma. Fullt förståeligt, jag menar– jag hade sprunigt därifrån snabbare än benen bar mig!
På något märkligt sätt hade jag kvar krafter i kroppen för att visa klart lägenheten och svara på frågor, på ett mycket behörigt avstånd. Där och då kände jag mig visserligen till en stor del som en urkramad trasa, men också lite som en rockstjärna som orkade fullfölja jobbet.
Jag var sjuk och sängliggande i fyra dagar, och tydligen lyckades jag pilla på något i lägenheten som folk tog på, för både säljaren och fyra spekulanter blev visst sjuka…
Och köparen blev det urhärliga äldre paret som jag skrek på att lämna badrummet, och som sedan gav mig vatten. Det kändes mycket bra att just den budgivningen inte blev lika intensiv och kanonartad som många andra, och att den härliga damen och hennes tystlåtne man fick köpa den!
Och ja, numera har jag alltid med mig handsprit på visningar, för att använda innan jag skakar hand med spekulanter. Det blir ju trevligare att undvika kräkfester!
