Ibland kommer det tillfällen där man absolut inte får skratta, men inte kan hålla sig. De tillfällena har visserligen kommit mer sällan sedan småskolan, men jag måste nog säga att de är minst lika explosiva som då- om inte värre! Ett sådant skrattanfall fick jag för några veckor sedan på en av mina visningar, och jag måste få berätta vad som hände.
Jag hade fått uppdraget att sälja en sådan lägenhet som marknaden skriker efter just nu, en liten tvåa i de mest populära kvarteren i Vasastan. Lägenheten var en fröjd att beskåda, renoverad i de bästa materialen och smakfullt inredd. Redan innan visningen hade jag fått indikationer på att det skulle komma mycket folk, det var en av de mest besökta lägenheterna på den största sajten för saluförda lägenheter.
Dagen för visningen kom, och regnet hängde i luften. Som tur är droppade det inte än, då var det alltid svårare att få folk att pallra sig ut för att leta bostad. Redan en stund innan visningen skulle börja stod folk och trampade i porten så jag började släppa på dem som kommit. Lägenheten var i princip full hela tiden, folk gick i skift och prospekten tog till och med slut! (Jag fick skicka meddelande till kontorets praktikant om att susa över med några extra, vilket gick smidigt och snabbt). Långt efter att visningen egentligen skulle ha tagit slut, var jag tvungen att ta bort lappen på ytterdörren och min lilla skylt, ute i vad som hade kommit att bli regn, från gatan. Folk ville helt enkelt inte sluta komma!
Nåväl, efter en stund till började folk äntligen att droppa av och jag kunde slappna av igen. Trodde jag…
Med bara ett par kvar hör jag upprörda röster och en kvinna som försöker lugna ner sin pojkvän. Det visar sig snabbt att mannens galoscher och paraply är borta, kvar står endast hans nyinköpta mockaskor från Italien. Enligt mannen själv är det absolut omöjligt att gå ut i det nu ganska kraftiga regnet utan vare sig galoscher eller paraply. För kvinnan är det inga problem, hon hade varit förutseende nog att sätta på sig en regnkappa.
Efter en stunds dividerande tvingas jag säga till paret att jag måste avsluta visningen, en timme senare än planerat. Mannen, nu uppgiven, tar därför av sin sina strumpor, rullar upp byxbenen och lindar in skorna i kavajen. Kvinnan har mycket svårt att hålla sig för skratt och jag misslyckas snabbt behålla mitt pokerface. Vi båda fullkomligt exploderar av skratt när mannen helt sonika ger sig ut på gatan barfota, utan strumpor och skor, och med skorna inrullade i sin kavaj. Att se mannen lomma gatan ner barfota var en syn jag aldrig kommer att glömma.
Äntligen fick jag stänga min visning. När jag skulle låsa ytterdörren visar det sig att mannens galoscher och paraply står prydligt uppställda bakom dörren… Han hade inte ens kollat där! Mannen fick tillbaka sina saker när de dagen efter kom för att skriva på kontraktet till lägenheten. Han var på betydligt bättre humör dagen efter en snabb budgivning, och vi kunde tillsammans skratta åt gårdagen.
