Ah, härliga september. Löven färgas, luften blir svalare och fräschare och så det viktigaste av allt- Kräftorna! Till det kan vi lägga att lägenhetsförsäljningen tar fart igen efter en lång sommarvila, och då hamnar vi nog i min favoritsäsong. Att just kräftorna och lägenhetsförsäljningar skulle ha något gemensamt kunde jag väl aldrig tro för ett tag sedan. Men så kom den där kvällen för något år sedan…
Jag hade haft kontakt med en kvinna som fått mig rekommenderad av vänner, och jag skulle förhoppningsvis få uppdraget att sälja hennes lägenhet. Det var, efter vad hon berättat, en vacker fyrarummare i centrala Stockholm. Hon skulle flytta ut på landet, berättade hon för mig, och vi talade faktiskt ganska mycket i telefon inledningsvis.
Nåväl, det var dags att se lägenheten för att göra en egen bedömning av den. Jag måste erkänna att jag såg fram emot besöket, kanske mer än bara för möjligheten att få sälja en riktigt läcker våning.
Jag ringde på, och möttes av en mycket vacker kvinna. Hon visade mig runt i lägenhetens hall, sovrum, vardagsrum, hennes favoritrum biblioteket. Till slut var det bara köket kvar. Och det var det bästa av allt, enligt henne själv
Visningen hade tagit en stund, eftersom vi hade talat om mycket förutom själva lägenheten. Innan vi gick till köket, bad hon mig att ta detta på ”rätt sätt”. Jag undrade vad hon menade, men när hon öppnade dörren förstod jag.
Hon hade dukat upp för en kräftmiddag! Komplett med tända ljus, hattar och girlanger.
Hon verkade nervös över min reaktion, och jag kunde inte låta bli att börja tokskratta. Det var ju jättekul! Men visst funderade jag över hur detta skulle gå, skulle jag kunna äta middag som privatperson och samtidigt vara hennes mäklare?
Det var en balansgång som kunde sabba affären, men sällskapet trivdes jag ju i, och det kändes taskigt att dissa hennes initiativ. Jag tackade ja till att äta middag där.
Över ett glas vin satte vi upp reglerna. Jag skulle få uppdraget att sälja hennes lägenhet, men inte fören dagen efter. Ikväll skulle vi därför vara två personer som äter middag tillsammans, inget mer eller mindre. Det funkade för mig, så vi skålade för det och satte oss ner.
Kräftorna slank ner, och kanske även en snaps eller två, och kanske även några fler. Ärligt talat så tappade jag räkningen..
Dagen efter vaknade jag med känslan av att munnen var en öken och att jag inte hade någon aning om var jag var. Jag kände inte igen mig först. Vad hade hänt igår egentligen?
Efter en stund insåg jag att jag låg i mitt gästrum och sov, med alla kläder på. Till och med skorna och min rock var kvar. Fråga inte vad jag gjorde där, för det hade jag ingen aning om.
Och vad i hela friden hade egentligen hänt hemma hos min blivande kund egentligen?! Det var totalt nattsvart efter den tredje snapsen, jag kunde inte komma ihåg någonting.
Vad hade jag gjort…?
Jag sköljdes av en våg med ångestkänslor, vad hade jag gjort, hur skulle mitt rykte drabbas om detta kom ut och vad fasen hade egentligen hänt!?
Sakta samlade jag mig. På skakiga ben drack jag vatten med Resorb, tog en dusch och försökte att bli människa igen med en stark kopp kaffe. På väg till jobbet tog jag mod till mig och ringde samtalet jag visste att jag var tvungen till.
Hon svarade efter tre signaler och lät ungefär lika pigg som jag kände mig. Jag tackade för gårdagen, och vi kallpratade lite, med ett gemensamt stråk av osäkerhet. Till slut kunde jag inte hålla mig, och jag kände mig tvungen att säga att mitt minne från gårdagen inte var det starkaste.
Hon brast ut i ett stort lättat skratt, och sade att hon inte heller kom ihåg ett skvatt. Men vi visste båda att det måste ha varit en väldigt lyckad kväll, och nöjde oss båda med det.
I slutet av samtalet fick jag uppdraget som vi kommit överens om. Lägenheten sålde jag till ett rekordbelopp.
Men det var inte allt. Efter den där dagen med huvudvärk och ångest började vi faktiskt att träffas, och nu kommer vi ihåg vad som hände den där kvällen. Men det håller vi för oss själva…
Vill någon kund bjuda mig på middag så tackar jag numera nej!
