För en tid sedan skulle jag visa en stor paradlägenhet mitt i city. På andra sidan dörren väntade ett äldre par och deras tonårsbarn. Trodde jag i alla fall…
Hösten 2016 hade den garanterat blivit såld på bara någon dag, kanske till och med innan visning. Men den nuvarande bostadsmarknaden gör att det tar lite längre tid att få objekt sålda och ställer även högre krav på mig som mäklare.
Därför var jag lite stressad när jag precis hade ställt fram färsk frukt, flyttat undan skor och tänt alla lampor i lägenheten (det tar tid i våningar som denna), och det ringde på dörren. Jag tittade på klockan och insåg att visningen skulle börja nu. På andra sidan dörren väntade ett äldre par och deras tonårsbarn, en kille och en tjej. Att de potentiella köparna var i 60-årsåldern överraskade mig inte, gissningsvis hade de som så många andra sålt sitt hus utanför stan och ville flytta in till stadskärnan.
Jag visade paret runt i lägenheten medan tonåringarna gick åt ett annat håll. Efter en stund hörde jag hur ungdomarna höll på att inspektera köket genom att öppna ugnen och testa fläktarna. Jag bad dem vänligt, men bestämt, att vara försiktiga. ”Jag tror att det finns wi-fi här om ni vill kolla nätet under tiden”, sa jag och återgick till föräldrarna i rummet bredvid.
När rundturen var avklarad kunde jag inte hitta tonårsbarnen och frågade lättsamt det äldre paret vilket av rummen som deras barn skulle ha. ”Våra barn?”, frågade mannen. ”Vi har inga barn”.
På anmälningslistan såg jag tonåringarnas namnunderskrifter och tyckte mig vagt känna igen killens namn. En googling senare såg jag att killen var it-entreprenör och att hans fru var advokat på en av stans största byråer. Båda två var 36 år gamla.
Hädanefter litar jag inte på min åldersbedömning och framför allt har jag lärt mig att behandla alla visningsbesökare likadant. Det äldre paret hörde för övrigt inte av sig efter rundturen. Lägenheten är fortfarande inte såld och det unga paret svarar av någon anledning inte på mina röstmeddelanden.
Foto: Colourbox
