Jag skulle sälja en fin trea, och säljarna hade verkligen ansträngt sig för att göra det fint inför visningen. Väggarna var nymålade i vitt, de hade köpt en helt ny vit matta som gjorde att alla spekulanter var tvungna att ha skoskydd, köpt ny vit klädsel till sin soffa och fixat fint med blomvaser. Jag var en nöjd mäklare inför visningen, trots att regnet stod som spön i backen. Galoscherna på mina skor hade inte hjälpt, och jag var dyngsur i strumporna. Det klafsade i skorna när jag gick runt och piffade till det sista innan visningen.
Jag var en gnutta orolig över vädret, men hoppades på att spekulanterna skulle orka komma ändå. Det finns ju faktiskt paraplyer, och är man smart så hoppar man galoscherna och väljer gummistövlar…
Nåväl, folk började droppa in, och alla ställde lydigt sina paraplyer utanför dörren, tog på sig skoskydd och hängde av sig blöta jackor i hallen. Allt för att inte riskera en enda droppe regnvatten på den lysande vita mattan och soffan.
Det var ett stort intresse på visningen, rekordmånga skrev upp sig. Det var inte nån nedgång på marknaden där inte!
Det var under mitten av visningen, när det var som mest folk där, som jag hörde tjut av skräckblandad förtjusning ute mot hallen. Innan jag han reagera mer, eller fundera över vad det kunde vara, såg jag en stor, blöt, smutsig och väldigt väldigt glad golden retriever-valp hoppa upp på flera av spekulanterna. Stora, blöta, tassmärken syntes på allt för många blusar och skjortor, och överraskade miner blandades med missnöjda sådana.
VAD I HELVETE, hörde jag någon högt ropa, och insåg att det var jag. Detta var ungefär samtidigt som valpen ställde sig mitt på mattan och ruskade om hela pälsen över den. Stora regndroppar flög mot väggarna, som färgades i beige/gråa fläckar. Sekunden senare slängde hunden sig ner på mattan för att rulla sig. När jag kastade mig fram för att ha tag i nackskinnet, försvann hunden ur mitt grepp, och slängde istället sig upp i soffan. Den trodde att jag lekte med den!
När jag gjorde ett nytt utfall för att få tag på hunden, så hörde jag äntligen att någon skrek högt: ”PELLE, KOM HIT”. Äntligen var husse här.
Pelle hoppade lydigt, ständigt viftande på svansen, ner på den före detta vita mattan, och studsade mot sin husse. Husse såg inte lika glad ut, när han såg sig omkring med ett snabbt bleknande ansikte. Han insåg vad hans valp hade gjort.
Alla spekulanter i lägenheten hade stått som paralyserade under spektaklet, och nu var det någon som började skratta. Alla utom en äldre herre föll med i skrattet, men han lämnade lägenheten snabbt, muttrande om att en katt minsann inte hade gjort sådär.
Hunden, som vi nu visste hette Pelle, blev kopplad snabbt som ögat, och bunden ute i trapphuset. Det visade sig att Pelles husse var en spekulant men att Pelle hade varit lite väl snabb in i lägenheten för att provligga mattan och soffan.
Som tur är blev det Pelles husse som vann budgivningen och köpte lägenheten, och det möblerad. Då slapp köpare och säljare diskutera mer kring ommålning och tvätt av möbler, så han köpte allt med spåren av Pelle kvar.
Och efter att ha träffats några gånger i samband med köpet av lägenheten, så måste jag säga att Pelle och jag har blivit goda vänner. Ett första intryck går visst att förändra. Men kanske har det mest att göra med Pelles lurviga päls och ständigt glada humör. Nu har han dessutom lärt sig att inte rulla sig i folks vita soffor och på folks vita mattor.
Foto: Flickr, Franco Vannini
